Worried and confused

Jag kan inte lata bli att inte tänka pa framtiden. Allt känns bara sa jobbigt. Som om vi blir förlorade vi tva. Jag vet bara att jag inte kommer att överleva dessa ar utan att ses. Jag kommer dö. Samtidigt när jag vet om det förflutna och hur det var. När jag var tokförälskad men vi inte var pa samma plan. Jag vill inte bli sarad. Ingen aning om vad som kommer att hända. Vet samtidigt inte om det är värt att ge upp allt. Allt. Jag vet inte natt. Känner mig helt tom pa ord och förvirrad. Skulle vilja träffa er och bara prata ut. Känner mig desperat och börjar grata sa lätt utan anledning. Fan fan fan. Jag orkar inte nu.

Vi

Älsklingen och jag

Över en vecka i Jena

PMS. Galet mycket pms. Allt känns rätt jobbigt för tillfället. Försöker läsa i "emotionell frihet" om hur man ska bli av med ett negativt tänkande, men kan inte koncentrera mig. Har som tur är en underbar pojkvän som är där för mig. Som lagar underbart god mat och gör chailatte med mjölkskum och ett hjärta med äppelkanel-socker pa. Han är sa himla fin sa jag ibland känner att jag inte är tillräckligt bra. De senaste dagarna har känts tuffa. Jag var pa sa manga ställen och fragade om jobb, men ingen behöver nagon nu. Pratade med restaurangchefen pa en restaurang, och han sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter pa morgonen, kl 8 och prata med kocken. Han sa att jag kunde jobba i köket. Sa jag gick upp tidigt, försökte peppa mig massa. Sa när jag kommer dit har inte kocken en ända aning om vem jag är och vad jag gör där. Sa säger han bara att de inte behöver nagon. Sa jag gick hem igen.

Idag ringde Daniel till sjukhuset där han jobbar och fragade om man kunde jobba extra även om man inte var student där. Kvinnan säger ja, självklart. Sen när jag ringer nagon timmare senare var det inte möjligt längre. Tror det kan ha att göra med min tyska. Jag hatar att det är pa tyska. Pa engelska hade det varit okej. Men springa runt pa tyska.. nej. Ocksa att jobba i en bar eller restaurang, det kanns sa himla svart. Sa bra är jag helt enkelt inte.

Naja, när jag hade ringt dit kände jag mig sa jävla dalig. Lag i sängen och ville helst av allt bara vara ensam. Det är ibland jobbigt att inte kunna ga iväg. Bo tillsammans med nagon sa att man inte kan fly om allt känns jobbigt. Visst är det toppen att ha personen som star en sa gott som närmast där, men jag kände mig bara sa oerhört dalig idag. När han kramar en och fragar vad som är fel och försöker peppa en att det inte är hela världen och att vi hittar nagot. Men jag kunde bara inte sluta grata. Allt kändes jobbigt. Jag önskar ibland att Simone och Martin hade kunnat tuffa till mig mer. Visst att jag blev bättre med tiden där. Kunde ta mer kritik utan att bryta ihop. Men önskar i alla fall att jag var starkare.. Naja.

Annan nyhet. Jag kommer hem i mitten av juni, senast. Mamma har fixat sa att jag kan jobba pa deras hostel. Kommer dock att bli hela sommaren i princip. Men det är det värt. Nu har jag i principt levt ett ar utan pengar, eller med väldigt lite pengar. Jag saknar den här lyxen att ibland bara kunna köpa nagot utan att behöva tänka efter sa mycket innan. Jag längtar sa jävla mycket efter er där hemma.
Ha det sa bra sa skriver jag snart igen. Puss