Ensam kvar

Jag känner mig som när jag var sexton. Då skrev jag en dikt som hette ensam kvar och ritade en människa som på något sätt liknade en zombie. Allt känns så konstigt. Det är överlevnadsdag nummer två och allt kändes till en början helt okej. Sedan blev det värre. Det snurrar så mycket tankar i mitt huvud så att jag helst av allt bara skulle vilja försvinna. Känner igen känslan så himla mycket. Känslan av att bli lämnad. Jag överlevde den sist och jag vet att jag kan överleva den igen. Dock är det inte likadant som sist, då jag faktiskt blev ensam, lämnad på riktigt. Men allt känns bara så jävla tufft och känslan är densamma. Överväger vad jag ska göra. Men kan samtidigt inte lämna bland det finaste jag har. Men vet inte hur jag ska kunna kontrollera mina känslor. Det känns bara fel och gör ont och jag orkar inte med det längre. Med tiden blir det nog lättare, hoppas jag...